ROBERT CAYDEN

tristess


Dagen som påbörjas är dagen som var igår. Och idag, och kanske imorgon? Dagar blir till veckor som blir till månader och jag tappar tidsuppfattningen fullständigt. När jag tänker på allt som har hänt, och allt som inte har hänt blir jag typ illamående. Har ni någonsin haft känslan av att det är så sjukt mycket som pågår, men att ni samtidigt är alldeles för rastlösa och egentligen bara lever som gråa, trista varelser? Tristess. Tristessen knappar in på mig och lurar bakom mitt undermedvetna, men synliggör sig såpass mycket att det omöjligen går att undvika att den existerar någonstans väldigt långt bort från det som jag själv kan styra över. Himlen är grå, och tung och ibland öppnar den upp sig, och då spolas allt bort. Förutom tristessen. Det är lite jobbigt nu, behöver era värmande ord. ♥
 

resan till alanya

Okej här kommer en halvful video upp på min och Emelies resa i Turkiet. Tyvärr så filmade vi inte så mycket, fotograferade mest. Men dom bilderna skäms jag alldeles för mycket för att visa här haha! Hope u like it. (Kolla i HD)

once upon a time

Det var en gång en pojke som bodde i Göteborg, han var 12 år. Pojken hade kort svart hår, stora runda kinder och bruna ögon som glittrade när han log det där breda leendet som bara han hade. Pojken heter Robert, och hans föräldrar var mitt i en intensiv skilsmässa. Robert tyckte inte något vidare om  fotboll och gillade verkligen inte den machokultur som hans pappa prompt tvingade på honom. Så när skilsmässan var över föll det nästan in naturligt att han stannade med sin mamma, pojken hade alltid varit en stor besvikelse för sin pappa. Han blev aldrig sonen hans pappa ville ha.
 
Det var en gång ett tolvårigt jag. Jag hade inga riktiga pålitliga vänner, ingen som ville umgås med mig och vart jag än befann mig kändes det aldrig som hemma. För när jag kom hem kom jag till mammas gråt och pappas skrik. När jag befann mig på skolan blev jag retad för att jag umgicks med tjejer. Och när jag var med mina kompisar fick jag alltid jaga dem, nästan tvinga dem till att vara med mig. För ingen ville ha med mig att göra, jag var oviktig, jobbig och oerhört missförstådd.
 
Det var en gång en grå eftermiddag i februari och mamma hade precis parkerat bilen uppe vid ramberget. Det var vår tillflyktsplats där hon och jag bara satt och kollade på utsikten när vi båda behövde en timeout. Mamma drack oftast en cappuchino medan jag smuttade på min jordgubbs-shake från donken. Jag minns dom kvällarna som om de vore igår. Ibland kunde vi bara sitta där och kolla ut i tystnad. Men så en dag kom orden från min mamma som en chock. 
"Jo Robert, jag har fått ett jobb i norrbotten. Jag funderar på att tacka ja. Hur skulle du känna inför att flytta?"
Jag blev förvånad men ändå lättad, jag var så trött på Göteborg. Vad hade jag egentligen att förlora på det? Jag hade nästan inga vänner som ville umgås med mig, jag var mobbad i skolan och vem vet? För första gången någonsin kanske någon skulle vilja bli min kompis? Jag svarade att jag följde med mamma vart hon än ville flytta och log det där breda leendet, utan att lägga någon större eftertanke på vad det hela egentligen innebar. 
 
Det var en gång 28 Maj 2008, solen gassade på och det lanskap vi precis tillträtt i vår lilla silverlackade rover var närmast idylliskt. Aldrig någonsin hade jag sett en natur så vacker och sagolik. Vart jag än vilade mina ögon möttes jag av rik grönska och klarblåa sjöar. När vi väl kommit fram till Arjeplog kunde jag ändå inte undgå att bli lite besviken. Var det här allt? Ett konsum, ett ICA och några hotell och en restaurang? Det skulle ta ungefär 6 år för mig att trivas i detta samhälle. 
 
Det var en gång en sensommarkväll på drottninggatan tjugo och jag hade följt med mamma och hennes jobb på en grillkväll. På grillkvällen träffade jag en tjej vid namn Li. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat förutspå att denna tjej skulle komma att förändra mitt liv de kommande åren. Li var min första, riktiga och bästa vän. Hon var även den första personen som inkluderade mig i en grupp. Li introducerade mig för Emelie, Albin och Tina och ända sedan dess har vi alla varit vänner. Sedan dess har vi delat vårt liv tillsammans, villkorslöst.
 
Det var en gång en hemlighet, ni vet en sådan där mörk och hemsk hemlighet som en verkligen inte kan tala om för någon. Denna hemlighet brände ett hål i mitt bröst och gav upphov till ett självhat som fick gro inom mig i flera år. En kylig och tidig höst insåg jag att jag inte kunde behålla min hemlighet längre, det gjorde för ont. Det var något jag inte kunde styra över, något som rivit mitt samvete och min personlighet isär i flera tusen bitar. Det var nämligen så att jag var homosexuell. Tankarna cirkulerade och mitt huvud gick på högvarv. Vad skulle mamma och pappa säga? Skulle min nyfunna vänskap med dessa underbara människor plötsligt ta slut? Vad skulle de i församlingen säga? Men framförallt: skulle jag bli mobbad igen?
 
Det var en gång då min hemlighet blev för oumbärlig och slank ut. Föga förvånande var det inte hat och intolerans som jag möttes av från mamma och mina vänner. Snarare kärlek och glädje. 
 
Det var en gång då pappa fick reda på min hemlighet. Jag var i Skåne hemma hos min dåvarande pojkvän när jag hörde ringsignalerna från honom.
"Nu kommer jag och skjuter skallen av dig och den där demonen."
Smärtan var olidlig och jag grät säkert i flera veckor innan jag bröt kontakten med honom helt.
 
Det var en gång en vinter 2014 då allt blev lite för mycket. Det var en kylig januarinatt och temperaturen visade minus trettiotvå grader. Och jag var ute, för jag skulle minsann frysa ihjäl och lämna detta jobbiga liv. Lyckligtvis fegade jag ur och dagen efter åkte vi in tillsammans med min mamma till den psykatriska avdelningen i Piteå. De skrev ut tunga antidepressiva och ångestdämpande och jag skulle få börja prata med Lotta på BUP.
 
Det var en gång en vår som kom och jag började träffa Lotta. Mina möten med Lotta förändrade min syn på saker och ting och tack vare Lotta är jag kvar vid liv idag och mår faktiskt fantastiskt bra! Hon lärde mig hur jag skulle handskas med ångestattackerna och rådde mig även att flytta ifrån Arjeplog.
 
Det var en gång då beskedet kom vid vårt avlånga matbord. Vi skulle flytta igen, till Falun.
 
Det var en gång en kille som började inse att han faktiskt inte hatade Arjeplog. Arjeplog var en del utav hans hjärta och människorna här uppskattade honom så mycket. Det var i Arjeplog han växte upp och blev den han är idag. Det tog sex år för honom att inse detta. 
 
Det var en gång en kille som om bara några timmar skulle bli en fullvuxen man. Hans vänner hade anordnat en fest åt honom och aldrig någonsin hade han känt sig så uppskattad, så älskad av någon individ någonsin i sitt liv. I Göteborg ville ingen ha honom, i Arjeplog var han upphöjd mot skyarna.
 
Det var en gång en man som lämnade sin barndomsby uppe i södra norrbotten, med en klump i magen, tårar som slingrade sig ner från hans kinder och det där breda leendet som bara han hade. Arjeplog. Jag älskar dig, jag älskar er. Jag kommer tillbaks. Tack för att ni visade mig att jag var uppskattad, tack för att ni gav mig kärlek. Arjeplog kommer alltid finnas i mitt hjärta. Och jag kommer aldrig att glömma. Nu checkar jag ut.
 
 
 
 
---------
Tack Li: Du kommer alltid vara tjejen som älskade Britney Spears med mig, tjejen som satt med mig vid datorerna på kamrat. Tjejen som bakade kakor med mig och sålde dem utanför ICA. Tack för att du gav mig ett fantastiskt liv i Arjeplog. 
 
Tack Tina: För att du alltid har funnits till hands när jag behövt prata med dig. Tack för att du fick mig förstå att jag inte var ensam med min depression och ångest. Tack för alla år och tack för att jag fått vara vän med värlens häftigaste tjej!
 
Tack Emelie: Emelie.. Jag vet inte vart jag hade varit utan dig i mitt liv idag. Jag vet inte ens hur jag ska formulera det här utan att storgråta. Men du vet, och jag vet. You are the only exception. Tack för alla kvällar i bakvalen, tack för alla skrattstunder, gråtkvällar och för att jag har fått sola i din personlighet. Du är verkligen mitt allt, allt jag har och behöver i livet.
 
Tack Albin: För alla raggar i din EPA, för alla vinkvällar, fester och promenader. För alla fisketurer när jag alltid tappade dina drag. För att du, vid vissa tillfällen, var den enda som förstod och fanns där.
 
Tack Stina: För att du fick mig att inse att DET ÄR OKEJ ATT KLAGA NÄR LIVET INTE ÄR BRA! För alla myskvällar, deeptalks och skrattanfall.
 
Tack Jane: För att du har varit en obeskrivligt underbar kompis som alltid lyckas få ett leende på mina läppar trots omständigheterna. För att jag får vara galen och konstig när jag är med dig, för att det är helt okej. För alla lemonadkvällar, spelkvällar och filmkvällar. Jag är så glad över att jag fått lära känna dig.
 
Tack Josefine: För att du har varit min brossa sedan dag ett. För att du och jag alltid varit dumma i huvudet när det kommer till kärlek och att vi alltid kunnat skratta åt det i efterhand. För alla långa promenader, pluggkvällar, tekvällar och våra samboperioder. Jag älskar dig så otroligt mycket. 
 
Tack Ella: Ella, vart ska jag börja? Tack för att du hållit om mig om nätterna då jag mest av allt bara ville ligga och gråta. För att du fick mig att känna mig uppskattad, viktig och för att du har varit en otroligt pålitlig och underbar vän. Tack för våra tusentals skrattanfall. 
 
Tack Janina: För att du alltid varit min vän, i 6 år har vi känt varandra och vi har utvecklats så mycket tillsammans sedan dess. Tack för alla promenader, deeptalks, snack om killar och skratt. Du är den sjukaste och bland den roligaste personen jag någonsin har träffat!
 
Tack Hanna: För att du alltid varit min vän, för att vi har fått finnas där för varandra när hela omvärlden kraschar samman och för att du vid dessa tillfällen hållt min hand och sagt att vi kommer klara oss genom det här.
 
Tack Frida: För alla deep-talks, killsnack, alla miljoner kaffekoppar vi druckit hemma hos dig och för alla våra pluggkvällar. Du är en otroligt trogen, vacker, ambitiös och fin vän.
 
Tack Rebecca: För allt egentligen. För att du fick mig att våga berätta om min hemlighet, för att du visade mig att det inte var något fel på mig. För att du älskade mig villkorslöst.
 
Och till resten av er, ni vet vilka ni är, vill jag bara säga TACK till. Tack för allt ni har gett mig och lärt mig. Jag kommer alltid minnas Arjeplog som en fin och vacker plats tack vare er. 
 

våga vara intelligent

En sak som retat upp mig väldigt mycket på sistone är att det är så få som verkligen vågar engagera sig i eldfrågor. Ungdomar är idag rädda för debattera kring meningsskiljaktigheter, så fort någon börjar debattera brusas det upp själva debatten omvandlas till någon sorts konflikt. Jag skriver detta eftersom det är väldigt vanligt i min omgivning och för att jag vill förändra synen på debatter. 

Normen idag ser ut på så vis att intelligens anses vara en nackdel enligt många unga individer. Väldigt många i mina sociala kretsar är riktigt intelligenta, men döljer det genom att verka dumma. Flera gånger har jag hört tjejer säga till varandra att de måste sluta vara så smarta. Varför? Jo, för om tjejer visar tecken på intelligens så kommer killarna bli avskräckta. Det är ett riktigt sorgligt sätt ett se det på. Men detta gäller i synnerhet väldigt många ungdomar. Varför vågar ni inte bilda en egen åsikt? Varför vågar ni inte argumentera för den? VARFÖR är det töntigt att våga engagera sig?

För att visa er ett konkret exempel på när debatter förlöjligas och magnifieras till en stor konflikt har jag valt ut en Facebook-status som jag publicerade igårkväll. Den skildrar hur företaget BOY LONDON använder sig av nazistiska symboler i deras plagg. Statusen var i första hand skapad för att sprida information men även för att väcka en debatt. Vill också tillägga att alla självklart får klä sig hur de vill, mitt syfte var endast att uppmärksamma och skapa en debatt. 
Givetvis fick detta väldigt starka reaktioner, vilket jag både väntat mig och hoppats på. Jag älskar att debattera, och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Det är så jag är uppfostrad. Debatter är ett demokratiskt privelegium där jag, personligen, får uttrycka min alldeles egen åsikt. Som jag nämnde innan fick detta inlägg starka reaktioner och en debatt väcktes. Under debattens gång fick jag höra att jag var följande: töntig (för att jag uppmärksammar problemet), korkad, jobbig, störd etc. 

För mig spelar faktiskt inte personangrepp i en debatt någon större roll, det är egentligen bara ett tecken på att argumentatören har brist på sakliga argument. Jag kunde däremot inte undgå VARFÖR andra ungdomar i min egen ålder talade om för mig att jag var en tönt. Sedan kom jag fram till en slutsats: Ur deras synvinkel är jag alltså en tönt av den orsaken att jag är engagerad, de tycker också att jag är en tönt då jag gillar att debattera för viktiga sakfrågor. I deras ögon är jag en tönt

Jag vågar uttrycka min åsikt. Och ja, jag gillar debatter: det är faktiskt väldigt givande och jag har lärt mig mycket ifrån dessa. Jag vågar engagera mig för saker som jag brinner för. Och om detta anses vara töntigt, så är jag mer än gärna den allra största tönt du någonsin träffat.

Ni kanske tycker att det är töntigt att vara intelligent, jag tycker att det är riktigt korkat att dölja intelligens för någon annans skull. Det är inte coolt att vara obrydd och fokusera majoriteten av ens tankar i oviktiga sakfrågor som handlar om fester, killar, tjejer eller sex. Och nej, det gör dig inte till en bättre människa att vara outbildad, faktum är det faktiskt är din demokratiska skyldighet att vara någorlunda allmänbildad. Det är dessutom riktigt sorgligt att dessa individer inte vågar bilda självständiga åsikter med rädsla för att deras omgivning inte kommer acceptera dem vid eventuella motsättningar.

VÅGA engagera er, förvåna er omgivning och omgiv er av människor som visar RESPEKT för din självständighet. Om du och en annan individ inte håller med varandra i en debatt innebär inte det att ni har en konflikt, det betyder bara att ni inte delar samma åsikt, vilket är BRA då demokratin förespråkar rättigheten till den individuella åsikten. Av debatter kan vi lära massor. Våga vara en tönt som mig, Våga vara intelligent!
 
 
 
 

aldrig fri

Dagarna rinner förbi så fruktansvärt fort just nu, det känns nästan som om jag håller på att tappa verklighetsuppfattningen. Det kan förvisso bero på att jag haft väldigt intensiva drömmar på sistone. Det är medicinerna som gör att jag drömmer så intensivt och färggrant. 
 
Det är lite lustigt egentligen, hur drömmar kan vara så fruktansvärt vackra och eftertryckande att de till sist blir den verklighet som jag tror på. Eller rättare sagt det jag önskar vore min verklighet. För just nu är det så otroligt jobbigt med den riktiga dystra verkligheten att jag mest bara vill fly till ett fiktivt dimhöljt landskap där jag bara får vara fri
 
Men som med alla drömmar vaknar man till sist upp till det vi kallar för verklighet. När jag öppnar mina ögon och vaknar möts jag av en saknad av någon som en gång varit nära. För har man en gång varit nära blir man aldrig riktigt fri. 

tjugosjunde april

 
Det var i nian, jag minns det så väl. Han och jag hade snackat i 7 månader och nu var det äntligen dags att träffas. Kvällen innan jag anlände till hans armar låg jag hemma och grät i min mammas famn. Jag grät för jag trodde han skulle tycka att jag var för fet och ful. Mamma såg olyckligt på mig och visste inte riktigt vad hon skulle säga, besvikelsen hängde tungt i rummet och det enda hon kunde göra var att ge mig en kram.

Jag träffade honom den tjugosjunde april på resecentrum i Jkpg. Vita moln steg mot himlen och vi iakttog dem i tystnad. Trots att det började mulna till var det väldigt varmt, termometern visade 26 grader.
 
Några gemensamma vänner till oss hämtade upp oss och försökte lätta upp stämningen, han trodde att jag var blyg när jag i själva verket bara skämdes. Jag skämdes för att jag var så ful.
 
När vi kom hem till honom satte jag mig bredvid honom i hans soffa, precis så nära att jag kunde känn hans kroppsvärme mot min arm utan att egentligen nudda honom. Hans blåa ögon genomborrade mig och jag kunde inte låta bli att bli nervös, tänk om han skulle hitta något fel på mig?
 
Samma kväll skulle han och hans vänner ha en hemmafest hemma hos honom och de ville gärna träffa mig. Kul tänkte jag, fler personer som kan säga att jag är ful. Men så kysste han mig innan de första vännerna anlänt, han kysste mig hårt och kontakten med hans läppar skickade elektriska stötar genom hela min kropp. Han granskade mig och log. "Du behöver inte vara orolig Robert, jag tror jag är kär i dig. Min Robert." Och med ens blev jag mycket lyckligare.

Festen blir riktigt lyckad och alla hans vänner var supertrevliga och berättade att han också varit jättenervös inför att träffa mig. Klumpen i min hals som annars hade varit så påtaglig försvann, han kanske gillade mig trots allt?

 

"Kan du hämta min telefon, sen när du kommer upp babe?" 
Jag gick ner för att hämta hans telefon, och precis när jag tar upp den kommer det ett sms från en kille som hade namnet "Robin ♥".  Hemskärmen lyste och jag kunde läsa hur Robin skrivit: "Har han inte stuckit hem till Norrland än?"

 

Aldrig någonsin hade jag upplevt en smärta desslike. Varenda cell i kroppen brann som om jag vore dränkt i bensin. Mitt hjärta hoppade över ett slag och sedan kom tårarna. Hans bästa vän som iaktagit mig förstod genast vad som hade hänt. "Följ med mig in på toan Robert, det här kommer lösa sig. Du är inte den första han gör såhär mot." Hon höll om mig medans jag låg på badrumsgolvet och hyperventilerade. När jag kom ut överraskade han mig med en kyss som jag besvarade halvhjärtat.

 

Natten föll och han höll om mig hela natten och sa att det var jag och han, bara vi två. Hans närhet kändes så betryggande, det var nästan som om hans kropp var skräddarsydd för att ligga intill min och jag hatade att jag kände på det viset. Mage mot mage och med korsade ben låg vi där en mycket lång stund och bara stirrade på varandra. Efter det låg vi med varandra.

 

När jag kom hem fick jag veta att jag var störd, konstig, ful, fet och oattraktiv. Han som hade varit mitt allt, min anledning till att stiga upp vissa dagar, tyckte inte alls om mig. Jag kände mig fruktansvärt korkad och sårad, hur kunde du ens tro att en så fin kille skulle tycka om dig?

 

Vet inte riktigt varför jag aldrig kan släppa den här kvällen, det går bara inte. Jag kommer aldrig glömma hur hans läppar kändes gentemot mina. Jag kommer aldrig glömma hur han förstörde mig, hur jag fortfarande inte riktigt lyckats lappa ihop de små bitarna som en gång hade varit mig. Jag kommer aldrig glömma hur jag förlorade mig själv för den killen. Jag kommer aldrig glömma, för det har jag lovat mig själv att jag inte ska göra, hur ont det än gör.


Valborg

Det har varit ett par intensiva månader och jag minns knappt något utav dem. Vintern har förstört mig, som vanligt. I minusgrader, storm och oväder har jag febrilt försökt tända ciggen, knaprat piller, gått på oändligt många BUP-samtal och hunnit ifrågasätta min existens kanske sisådär sjutton gånger. "Du grubblar för mycket, Robert." Minns jag hur Lotta sa till mig på ett möte med henne i februari när det var som allra jobbigast. Och det gör jag kanske, grubblar för mycket. Det är svårt att inte bli lite melankolisk när man är omgiven av ett ständigt mörker, isbitande kyla och en känsla av ensamhet i flera månader.

Men som med alla vintrar tar de till sist slut någon gång. Utan förvarning kom våren och solljuset bländade mina bruna, nu ljusskygga, ögon. Det är bättre nu och jag har insett att det jobbigaste som finns inte är att förlora någon, det jobbigaste som finns är att förlora sig själv, och det var det som hände mig i December. Nu hoppas jag på en bra nystart för mig själv, nere i Falun.

Till rubriken, igår var det vår på riktigt. Jag och några vänner tog med oss mashmallows, vin, ciggaretter och mopederna och vi drog ut till vildmarken och tände en brasa. Det var svårt bra. 
 
 

dancing with tears in my eyes

Here we go, welcome to my funeral
Without you I don't even have a pulse
All alone it's dark and cold
With every move I die

 

Here I go, this is my confessional
A lost cause, nobody can save my soul
I am so delusional
With every move I die

 

I have destroyed our love, it's gone
Payback is sick, it's all my fault
I'm dancing with tears in my eyes
Just fighting to get through the night
I'm losing it
With every move I die

 

I'm fading, I'm broken inside
I've wasted the love of my life
I'm losing it
With every move I die

 

When did I become such a hypocrite?
Double life, lies that you caught me in
Trust me I'm paying for it
With every move I die

 

On the floor I'm just a zombie
Who I am is not who I wanna be
I'm such a tragedy
With every move I die

 

I have destroyed our love, it's gone
Payback is sick, it's all my fault
I'm dancing with tears in my eyes
Just fighting to get through the night
I'm losing it
With every move I die

 

I'm fading, I'm broken inside
I've wasted the love of my life
I'm losing it
With every move I die

 

This is it and now you're really gone this time
Never once thought I'd be in pieces left behind
I'm dancing with tears in my eyes
Just fighting to get through the night
I'm losing it
With every move I die

 

I'm fading, I'm broken inside
I've wasted the love of my life
I'm losing it
With every move I die

 

friday

Ni får ursäkta min otroligt sega uppdatering, det händer rätt mycket i mitt liv just nu och jag skulle så gärna vilja berätta om allt men det kan jag nog inte förmå mig själv med att göra. Hursomhelst, idag är det fredag och det är såå skönt! Simon kommer hit idag och det pirrar typ i hela kroppen sådär som det ska. ♥ Underbara fredag.
 

snapchat


Haha jag pallar inte. Jag och Emelie kanske är lite efter men vi har typ fallit för grupptrycket och skaffat snapchat. De senaste dagarna så har vi i princip terroriserat folk med hemska snaps så om ni vill så får ni gärna adda mig! ;) "robertcayden" heter jag på snap i alla fall!

#TROPICO




ny vinterjacka

Idag fick jag hem min nya jacka från Sweet! Tycker den är dösnygg och älskar att den har lite militärstil, kommer passa bra till mina nya skor och ett par snygga jeans i vinter. Fler bilder kommer! :)

sommaren som var

 
Rasmus kom hit och sommarlovet började.
 
 
Jag och Emelie sommarjobbade på ett äldreboende och bakade åt gamlingarna mest hela tiden.
 
 
Firade min 17-års dag med chillkrök och världens underbaraste och gosigaste människor. ♥
 
Tina dansade en fin dans till eftertexterna till nån av alla de dåliga filmer vi kollade på i somras.
 
Satt ute i bara shorts och linne på uteserveringarna här i Arjeplog och åt himla god mat.

Flög till underbara Göteborg en vecka med Rasmus  
 
Firade min 1-års dag med Rasmus genom att gå en lång och mysig promenad inne på slottskogen.
 
Spenderade en hysteriskt rolig dag på Liseberg med vänner och åkte balder, liserbergsbanan och pariserhjulet hela dagen.

Åkte färja runt om i Göteborgs skärgård och hade så jäkla kul.
 
Åkte till Turkiet, fast det vet ni ju redan om.


Efter min lilla resa till Turkiet drog jag mig hem till Sverige igen och till Skåne igen. Där gjorde jag, Emma, Rasmus och Timothy partydrickor av cider, vin och apelsinjuice.

Vaknade upp bakis i Skåne mest varje dag, men hade lika kul för det! Kände mig dock väldigt sliten efter ett par utgångar som ni kan se på bilden haha!
 
Åkte hem till Arjeplog. Färgade håret mörkt och kände mig pepp inför att börja skolan igen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Låtsas som det regnar


det har regnat i dagar.
det har regnat och det slutar aldrig.
det rinner genom kragen.
står lutad mot en stenstaty.
ser sovande svanar.
ser våta fasader.
och ödsliga parker, där vi gick runt.
om du visste vad det var, varför sa du inget?
jag tror du visste vad det var, men du sa ju inget.
du bara låtsas som det regnar, du låtsas som det regnar.

23





Ni får ursäkta om det blir mycket musik i bloggen nu men måste bara tipsa om Mileys senaste! SNYGG?! Låten är riktigt bra faktiskt, även om jag inte gillar wiz khalifa.. Perfekt gymlåt! ;)


KATEGORIER
Vardag
Träning
Musik




ARKIVET
Tvåtusentretton
September, Oktober, November, December


Tvåtusenfjorton

Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December.





Live fast, die young, be wild and have fun.